05:48 Jag är på 47 500. Dvs 2 500 ord kvar. Än så länge 8300 ord i idag vilket är helt SJUKT. Och 2500 ord kvar är ingenting i jämförelse men jag är för trött för att fira. Jag vill bara skriva, hamna i den där stadiet då man bara skriver, inte kollar på tangetbordet, inte bryr sig om vilken låt som spelas. Man bara skriver för att man har något att säga.

Hörs så fort jag spräckt femtitusan!!!



07:34 Jag gjorde det. Boken är färdigskriven. 11 000 ord på en dag. Jag börjar redigera i december. Jag ska fira med att borsta tänderna och gå och lägga mig. Och skryta med grattismeddelandet man får såklart. Om jag hade haft mer energi så hade jag skrivit spaltmeter om hur grym jag är. Jag ska försöka mejla ut berättelsen till er trogna läsare snarast möjligt. Tack tack tack vi är bäst.

You Won!

So it's official.

Our word-counting robots have analyzed your November novel, and they've delivered their final, binding assessment: Winner.

You did it! You did it! You did it!

This was, without a doubt, one of the hardest years on record for NaNoWriMo participants. At some point in the literary marathon, most of your fellow writers fell by the wayside. They lost their books to work, to family, to school, and to the hundreds of other distractions and interruptions that tend to shutter creative undertakings like NaNoWriMo.

But not you. Not this year.

This November, you set out with the ridiculously ambitious goal of bringing an entire world into existence in just 30 days. When the going got tough, you got writing. Now you're one of the few souls who can look back on 2007 as the year you were brave enough to enter the world's largest writing contest, and disciplined enough to emerge a winner.

We salute your imagination and perseverance. The question we ask you now is this: If you were able to write a not-horrible novel in 30 days, what else can you do? The book you wrote this month is just the beginning.

From here on out, the sky's the limit.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 00:58 1 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 13:43 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 04:54 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 05:02 2 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 01:17 0 comments

syrran myser i min säng efter vi har sett Parfymen.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 03:33 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 00:20 2 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 18:31 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 01:51 1 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 02:38 1 comments

Hon hade ursäktat sig och gått på toaletten som låg vägg i vägg med Agnes rum. Hon hade gläntat lite på dörren, och förvånats över hur lite saker hon hade. Det var ett gult rum med vita möbler, en säng, en bokhylla, ett skrivbord, en tevebänk. Några indiska kuddar och några blommor i fönstren. Inga foton eller affischer, inga utspridda saker – det såg nästan institutionsaktig ut. Hon hade ljudläst glidit in i rummet och tittat runt i bokhyllan och på skrivbordet. Istället för böcker hade hon hundratals filmer i hyllan, många var titlar hon inte kände igen och verkade vara animé. På skrivbordet stod ett par smutsiga joggingskor bredvid ett blått glas med pennor, några kollegieblock och en knölig godispåse.

Florian satte sig ner på det beige överkastet, där det låg en parfymflaska som luktade starkt av vanilj när hon luktade på den. Hon upptäckte två affischer bakom dörren hon inte sett när hon klev in i rummet, båda i vad hon gissade var animé. En poster föreställde en ung kille med skinnjacka hållandes i ett stort vapen med texten AKIRA under. Den andra som satt på dörren föreställde tre påpälsade människor med en baby i armarna och något som såg ut som Eiffeltornet bakom dem som hette Tokyo Godfathers. Florian som aldrig hade sett en animé film i sitt liv, ännu mindre något som inte var svenskt eller engelsk undrade över varför en vuxen tjej uppenbarligen la ner så mycket pengar på tecknad film.

Florian reste sig upp och öppnade hennes garderob som var sprängfylld med kläder. Det var mycket färgglatt och hon tog upp några plagg och såg att dom flesta var från HM i storlek 38. Några skivor låg på golvet nedanför garderoben och hon såg direkt att det var flera Beatlesskivor och ett par Metallica.

Hon skyndade sig ut genom från rummet för att inte väcka några misstankar och kände sig upprymd hela kvällen.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 02:47 4 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 02:47 1 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 03:50 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 02:50 1 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 02:52 0 comments

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 22:13 4 comments

.
Antal ord idag: 1602
Flow: När jag väl kom igång gick det bra. Jag har svårt för att hoppa i tiden och sitter länge och funderar på över hur man ska lösa det.
Humör: Började direkt efter frukost (typ vid ett haha) så jag var inte på det bästa.
Musik: Ingen idag. Jag försökte med Billie Holiday och Nina Simone som brukar vara bra skrivarmusik, men idag blev jag bara distraherad. Det känns som att så här i början är det som svårast, innan man fått grepp om karaktärerna och sitt skriv. Eller kanske känner man det så hela tiden.
Sammanfattning: Florian träffar Nathalie som hon kommer mycket bättre överens med än Agnes. Dom bestämmer sig för att måla om Florians rum. Florian känner sig glad.

Ja så andra dagen var helt klart jobbigare än den första. Den sprang iväg åt ett helt annat håll än vad jag tänkt, Nathalie som jag hade föreställt mig som en bohem med dålig hy blev istället en liten tant med lockat hår och foundation. Jag såg bilder på ett fint rum på en sjysst blogg för ett tag sedan och bestämde mig för att sno det mesta rakt av till Nathalies rum:






Jag vill få fram mera av Nathalies quirky sida, att hon är lite cp och socialt obegåvad, men lojal och ärlig. Allt har dragit iväg i annorlunda riktning.

”Jag gillar att äta upp hela äpplet. Jag börjar med att äta mig rakt igenom kärnhuset så jag har en halvmåne av fruktkött kvar, bara rent äpple som jag kan äta utan att behöva tänka på kärnor och skrottar.”
Nathalie log snabbt och mötte kort Florians blick innan hon slog undan den och började äta sitt äpple, genom att gräva sig igenom halva med tänderna.
”Du tycker att jag är konstigt, jag har bara sagt konstiga saker till dig idag!” sa hon med munnen full och skrattade nervöst. ”Men det är bara för att du är så tyst! Inte för att vara taskig eller så, men du gör mig nervös när du inte säger något!”
Florian smekte en liten svart katt som lagt sig i hennes knä för tjugo minuter sedan och inte visade något tecken på att vilja gå. Hans mage hävdes och sänktes i snabb takt och han spann högt.
”Det är inte meningen” sa Florian. ”Jag vet bara inte vad jag ska prata om.”
”Vi kan prata om katten, honom verkar du tycka om! Har du en egen katt?”
”Nej, vi har aldrig haft djur faktiskt.”
”Åh vi har alltid haft djur!” utbrast Nathalie och log brett. ”Vi har ju våra kossor såklart, men en massa katter och så mammas hund och sen har vi massa fiskar också.”
”Så trevligt” sa Florian och hörde hur hon lät precis som sin mamma.
”Men Olof som du kelar med, han är bara min. Han är så liten och det är ju jag med så vi passar ihop. Han fattade inte hur han skulle bete sig med lagårdskatterna så han fick flytta in hos mig. Han går inte ut så ofta, men det är okej. Jag gillar att ha en myskatt. Dom andra är så tråkiga, dom gillar inte att bli klappade eller bli burna.”
Det knackade på dörren och Nathalies mamma kom in med en rykande tekanna och två koppar.
”Jag misstänkte att ni ville ha lite fika!” sa hon glatt och ställde brickan på Nathalies sängbord. ”Så roligt att du ville komma hit Florian, för man uttalar väl ditt namn med ett O?"
”Med ett Å” sa Florian och log sitt leende.
”Ett så vackert namn! Och ovanligt! Du är alltid välkommen hit, jag ser på dig att du är snäll, jag kan se sånt förstår du. Nathalie tror inte på mig, men det är sant, jag kan alltid se vilka som kommer vara bra för min dotter och vilka som kommer ställa till med bråk. Jag hoppas att ni blir vänner för min Nathalie är en riktig pärla!”
”Tack för teet mamma, du kan gå nu” sa Nathalie tyst.
”Ja, Nathalie brukar ju inte ta hem så många väninnor, hon har lite svårt med den sociala biten, men det är okej Nathalie som jag brukar säga till henne! Man kan inte vara bra på allt och hon är ju så bra på så mycket annat! Hon orienterar och tecknar och läser en massa böcker och så har hon ett gott öga för inredning som du ser!” Mamman slog ut med armen i rummet med en graciös gest som fick hennes turkosa tunika att fladdra och Florian, som redan hade lagt märke till Nathalies färgglada rum log igen.
”Mamma skärp dig!”
”Oj nu har hennes gamla mamma gjort bort sig igen” fnittrade hon och Florian fick känslan av att Nathalies mamma varken ansåg sig gammal eller utskämd. Mamman kysste Nathalie på huvudet. ”Jag älskar dig” sa hon.
”Jag älskar dig också” mumlade Nathalie och mamman stängde dörren efter sig.
Nathalie och Florian tittade på varandra och började skratta samtidigt. Det kittlade i magen och bröstet öppnade upp sig, Florian hade glömt hur skönt det var.
”Alltså, jag älskar min mamma men hon är så jobbig ibland” sa Nathalie. ”Hon tror att hon kan säga vad som helst och att hon måste marknadsföra mig till alla nya människor vi möter.”
”Jag gillar henne” sa Florian. ”Hon verkar snäll. Och hon har ju rätt, ditt rum är jättefint!”
Det var ett ganska litet rum med snedtak. Det var målat i gammelrosa ungefär halvvägs upp till det låga taket där det rosa övergick till vitt. Inte med ett rakt streck utan med olika figurer som ringlade sig runt väggarna, det var former av löv och grässtrån som sträckte sig upp mot det vita och här och var hade en fjäril eller fågel flugit upp mot taket. Det var saker överallt, böcker i farligt vinglande högar, gamla tunga lampor med marrängskärmar, smyckeskrin, ljuslyktor och en massa skor.
”Jag var i min rosa period när jag målade om senast, som du ser” sa Nathalie. ”Innan har det varit orange, svart, mörkrött och beige. För varje ny stil så fick rummet en ny färg. Jag har varit harajuku, synthare, vegan, brat, allt möjligt. Ett tag gjorde jag en grej av att handla alla mina kläder på Ullared och skryta om det, för att visa att jag inte brydde mig om märken och sånt. Men jag trivs rätt bra med rosa och äggskal faktiskt, det går bra ihop med min nya tantstil.”
”Mitt rum ät helt vitt. Mamma och pappa ville att jag skulle välja en egen färg innan vi flyttade in, men så gjorde jag aldrig det.”
”Varför inte? Sånt är jättekul!”
”Jag har ingen ork till sånt. Du kommer tycka att jag är jättekonstig, men jag orkar inte bry mig om sånt. Innan tyckte jag det var kul, men det gör jag inte längre. Jag bryr mig inte om något alls, faktiskt.”
Nathalie tittade på henne länge och log ett moderligt leende. ”Du, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag också har varit deprimerad! Det går över, jag lovar dig. Och till dess borde du inte bo i ett vitt rum, det borde ingen göra. Vitt är deprimerande. Vi kan dra hem till dig och så bestämmer vi en ny färg!”
En varm känsla spred sig i Florians mage och hon nickade sakta.

Florian var med Nathalie hela dagen och lyssnade på hennes kvittrande röst och nervösa skratt och skrattade själv flera gånger. Hon tyckte om att vara med Nathalie, hon var så liten och polerad in i minsta detalj – som en liten docka. Hon hade målade naglar och lockat hår och när hon böjde sig framåt för att tejpa Florians lister såg Florian att hon hade stay-ups och inte strumpbyxor. Nathalie hade legat på hennes säng med en färgkarta hemifrån och föreslagit färger och Florian låg på golvet nedanför blundade och försökte föreställa sig sitt rum i en ny färg. Citrongult? Fondvägg? Rött? Schabloner? Nathalie spottade ut sig olika förslag på löpande band och slog bort dem i samma sekund.
”Det här känns så kul tycker jag!” sa Nathalie. ”Ditt rum är liksom helt rent, och nu kan vi stöka till det!”
Kanske kunde Florian bli lite mer som Nathalie? Hon kunde börja sminka sig varje dag igen och använda klänningar och kjolar istället för jeans och joggingbyxor. Hon kunde försöka bli lite mera gullig och fin i kanten och skaffa bättre hållning. Hon hade inte träffat någon så inspirerande som Nathalie på väldigt länge, men vid tanken på att sätta ihop olika outfits varje morgon och sitta rak i ryggen i tevesoffan gjorde henne alldeles matt.
Nathalie hade cyklat hem vid elvatiden och Florian var utmattad efter att ha pratat med en ny människa en hel dag och hade en av sina lugna nätter. Nästa dag kom Nathalie och hennes mamma och hämtade upp henne i en citrongul Bubbla och åkte till färgaffären i Bollebygd där Nathalie till slut fick böna Bodil att inte lägga sig i efter att hon föreslagit turkos (som verkade vara hennes favoritfärg, idag hade hon samma turkosa tunika som igår med matchande örhängen och skor) och olika variationer på färgen i en kvart.
Nathalie tog Florian i handen och drog bort henne från Bodil och gick mot andra änden av affären.
”Jag har tänkt” sa hon hemlighetsfullt ”och jag kan verkligen se ditt rum i mörkblått. Jag vet att det låter helt sjukt och mörkt, men jag ser dig sitta i en mysig fåtölj framför din braskamin och läsa Harry Potter och ett mörkblått rum med massa gamla mässingljusstakar och pelargoner i fönstren. Vad tycker du? Tycker du att jag är helt störd eller?” Hon tittade oroligt på Florian.
”Jag är så dålig på färg… Jag vet inte… Men om du tycker det så gör vi det” sa Florian och Nathalie såg lättad ut och fortsatte prata hela vägen tillbaka till samhället om sina planer och hur dom borde åka till Tusen Sköna Ting, secondhandaffären, och köpa ramar och blomkrukor och lampor och att det skulle bli så fint att betsa hennes säng och skrivbord i en mörkbrun färg. Florian, som hade slutat att lyssna ganska tidigt under resan, kom på sig själv med att sitta och le på riktigt. På eftermiddagen och kvällen målade dom rummet, det hade bara tagit dom en kvart att plocka ner Florians grejer i kartongerna igen och flytta in möblerna i mitten av rummet. Nathalie verkade inte bry sig om Florians brist på personliga tillhörigheter och hon satte på en skiva med Motownhits som hon hittade i Florians föräldrars skivsamling och sjöng med för full hals när hon rollade upp färgen på väggarna.
”Jag kan inte sjunga, men det skiter jag i!” skrek hon och Florian höll tyst med, Nathalie kunder verkligen inte sjunga. Men det gjorde inget. Trots att mörkblått kändes fel och att hon övertygad om Nathalie skulle komma på hur tråkig hon var alldeles snart så kände hon sig normal igen, om så bara för några timmar.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 16:00 1 comments

Florian började dö för två år sedan. Hon dog när hon åt flingor, när hon dog när sprang genom fuktiga dimsjok till skolbussen och hon dog på fotbollsträningen. Hon dog när hon läste fantasy, hon dog när satt tyst hos mormor och åt hårda kanelbullar och hon dog när hon låg i sitt mörka rum och stirrade i taket.
Det lilla som inte var dött av Florian satt i en bil på väg ut till hus där hon aldrig varit förut som hennes föräldrar köpt för att det låg så fint till. Man började känna gödsellukten några kilometer utanför samhället och när dom tog av stora vägen över bron hade en kvinna öppnat en stor hage och spänt ihop den med hagen på andra sidan vägen för att fösa korna över. Florian hörde sina föräldrar skratta långt bort, hon halvlåg med huvudet lutat mot rutan. Det hade börjat vibrera obehagligt i skallen och kittla i hennes näsa för några mil sedan men hon hade inte orkat byta ställning.
Huset var fint sa föräldrarna, och Florians rum var stort och hade braskamin och klädkammare och egen toalett och visst hade det varit fint med lite blått på väggarna? Hon flyttade mekaniskt upp sina grejer från sitt förra rum och ställde i den nya bokhyllan. Det var inte mycket kvar, för två år sedan hade hon rensat ut nästan allt i sitt rum. Hon hade gråtit och skrikit och slagit sönder saker och kastat ner resten i stora svarta sopsäckar som hon hade baxat ner till soprummet. Det hade kommit nya saker. Nya lampor och böcker i födelsedagspresent, mamma hade ställt in blommor som hon köpt på COOP och hon hade själv valt ut ett skrivbord för några månader sedan.
Hon satte sig på pappas gamla kontorsstol och lade huvudet mot den svala bänkskivan. Det luktade lim och trä och rengöringsmedel. Hela huset doftade så - nyspacklat, nymålat, nyrenoverat. Hon låg kvar en lång stund och tänkte på hur gammal hon kände sig. Hur nära slutet allt föreföll, hur detta var hennes sista kapitel. Hon hoppades att nätterna skulle vara lugna här. Utanför hennes fönster glittrade det av gröna löv och en skog skymtade bortanför grannens hagar, det kändes lugnt. Kanske skulle hon kunna sova en hel natt utan att hjärtat rusade iväg eller att hon slapp känna sig försvarslös mot känslan av att bita så hårt hon kunde i täcket. Kanske.
Efter några timmar var hon klar, hon hade packat upp dom två kartongerna och ställt upp böcker och skivor och laptopen. Hon hade fått upp madrasser och sängkläder och bäddat rent och hon hade sorterat in kläderna i klädkammaren. Hon hade ställt in sitt smink och radat upp flaskorna i duschen. Det såg väldigt futtigt ut. Hennes förra rum hade inte varit mindre, men hon hade lite saker. Hon la sig på sängen och tittade upp taket. Lyssnade till trafiken som inte fanns och kunde ännu svagt förnimma gödsellukten.

Dagarna gick lite snabbare än innan hon flyttat, hon kunde hålla sig sysselsatt på ett annat vis. Hon hjälpte mamma med att bära in möbler och pappa med att hitta till Tempo och sedan laga mat. Hon följde med när dom åkte och badade i sjön på kvällarna, hon satt på bryggan och log sådär som hon lärt sig att göra ibland för att inte oroa folk. Det var en stor badplats med lång, bred brygga med inskriptioner på bryggorna, namn på familjer och personer från trakten.
”Ska du inte hoppa i Florre?” sa pappa som simmade runt med halsen sträckt som en svan och med glasögonen fortfarande på.
Florian skakade på huvudet.
”Det är för kallt” sa hon med en grov röst som inte lät som hennes egen. Hon kom på att hon inte pratat idag, det var därför rösten lät så ovan.
”Det blir inte varmare än så här!” sa pappa och simmade bortåt.
Det behövdes planteras nya växter, gräset behövdes klippas och ladan som fungerade som garage behövdes målas om. Alla böcker behövdes sorteras in i bokstavsordning efter pappas instruktioner och bredbandet behövdes installeras. Hon hade alltid något att göra, hon spikade upp tavlor och hjälpte pappa laga fläskkarré och mamma klippa mördarsniglar i skymningen. Hennes föräldrar var vana vid Florian och såg inte på henne med samma oroade blickar som förut, men försökte att få med henne ut på promenader med stavar runt samhället och mer eller mindre tvingade henne att sitta med när dom bjöd över grannarna på middag på altanen. Dom hade grälat på henne och sagt att det var oartigt att inte var med och framförallt var det inte bra för henne att vara så folkskygg.
Så Florian satt med, hon hade tvättat håret och sminkat sig och satt på sig en mörkgrön linneklänning och hon log sitt inlärda leende och berättade för grannfamiljen att hon tagit studenten förra sommaren och var arbetslös när mamman frågade och då började alla prata om hur svårt det var för ungdomar att få jobb och sen behövde hon bara sitta där och lyssna till dom andra. Det fanns en dotter i hennes egen ålder med, en vacker tjej med långt blont hår som var lockigt i topparna som på en Lucia och med en stor rosa mun som pratade mycket och skrattade med på rätt ställen och berömde maten och hjälpte till att plocka bort. Hon hette Agnes och hon började prata med Florian i köket innan efterrätten. Hon sträckte fram handen och presenterade sig.
”Hur trivs du här då? Måste varit jobbigt att flytta från alla kompisarna?” Hon tittade uppfodrande på Florian.
Det var såna här situationer som Florian inte längre var bra på. Förut hade hon vetat precis hur hon skulle få Agnes att skratta och hur hon skulle kunna bli kompis med henne men det funkade inte längre. Hon kände sig som en insekt bredvid Lucian och kände sig skör under hennes bruna blick.
”Jo… Det var jobbigt.” sa hon och log sitt leende.
”Men så ska du försöka skaffa jobb här då? Jag jobbar själv på Tempo, det är ju inte världens bästa men det är rätt lugnt och jag gillar arbetskompisarna så det får gå tills vidare.”
”Jaa…” svarade Florian svävande. Hon kunde fortfarande inte titta Agnes i ögonen så hon tittade ut genom fönstret istället.
”Eller vill du plugga kanske?”
Florian ryckte på axlarna och fortsatte att kolla på utsikten, det var samma som från hennes fönster, fast man såg stammar istället för löv. Och så skogen längre bort.
”Min syrra pluggar i Borås, hon läser programmering, hon är värsta datornörden” sa Agnes och skrattade. ”Jag skulle aldrig kunna plugga det, jag fattar inget!”
Florian drog lite på munnen och såg en hare hoppa snabbt genom hagen.
Lucian fortsatte prata och Florian fortsatte att önska sig långt bort där inga stora munnar och bruna ögon fanns. Och till slut gick Agnes därifrån och pratade in mer med Florian och efter desserten gick hon hem och hennes föräldrar stannade kvar långt in på natten och drack baginbox och whiskey och skrattade så högt att Florian gick upp och tog öronproppar i medicinskåpet för att kunna sova.

Nästa kväll när Florian satt på bryggan och hennes föräldrar badade kom Agnes och en tjej gåendes mot henne. Florian, som kände sig lite modigare än igår, vinkade och hälsade när dom kom närmre men Agnes kastade en snabb blick på henne utan att säga hej och fortsatte längre ut på bryggan. Dom hoppade i vattnet och utan att riktigt förstå varför hoppade Florian också i. Det var inte så kallt som hon trott och hon tog prövande några simtag. Hon kom fortfarande ihåg hur det gick till.
”Hej Agnes, hur är det?” frågade hon och log sitt bästa inlärda leende när hon simmade mot tjejerna.
”Hej Florian” sa Agnes kort och vände ryggen mot henne och simmade utåt med sin kompis och Florian kände sig mer värdelös än hon gjort på länge. Hon förstod att Agnes inte gillade henne, och hon förstod henne. Florian hade slutat gråta för länge sedan, men när hon simmade runt i sjön kunde hon inte riktigt avgöra hennes röda ögon och snuva berodde på allergier eller något helt annat.

Florian fortsatte att måla staket och sortera köksskåp, hon hjälpte till att baka bröd och olja altanen men inget hade ändrats på två år och hon kände fortfarande smärtor i bröstet och blixtrande huvudvärker och hon satte ofta huvudet mellan knäna för att hon höll på att svimma. Hennes mamma skickade ut henne på promenad med hunden i skogen och hon gick runt i flera timmar, hon hade alltid haft lätt för att orientera sig och när skogen öppnade upp sig till en äng manade hon på hunden och började springa, så fort hon bara kunde. Det gick snabbt och hårt. Om jag trillar nu så kommer det att göra riktigt ont tänkte hon och sprang ännu fortare, hon spände benen och andades in genom näsan och ut genom munnen. Till slut var hon tvungen att stanna, hon orkade inte längre och slängde sig ner på marken. Det hade regnat på förmiddagen så hon blev alldeles blöt på ryggen men hon låg kvar en lång stund och kände hur det pulserade i benen och hur allt kändes lite mindre skört. Hon kände vätan genom tröjan och kinderna bränna och hon hörde löv prassla och fåglar sjunga och höll krampaktig fast i känslan av att inte vara sönder.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 23:18 2 comments