.
Antal ord idag: 1602
Flow: När jag väl kom igång gick det bra. Jag har svårt för att hoppa i tiden och sitter länge och funderar på över hur man ska lösa det.
Humör: Började direkt efter frukost (typ vid ett haha) så jag var inte på det bästa.
Musik: Ingen idag. Jag försökte med Billie Holiday och Nina Simone som brukar vara bra skrivarmusik, men idag blev jag bara distraherad. Det känns som att så här i början är det som svårast, innan man fått grepp om karaktärerna och sitt skriv. Eller kanske känner man det så hela tiden.
Sammanfattning: Florian träffar Nathalie som hon kommer mycket bättre överens med än Agnes. Dom bestämmer sig för att måla om Florians rum. Florian känner sig glad.

Ja så andra dagen var helt klart jobbigare än den första. Den sprang iväg åt ett helt annat håll än vad jag tänkt, Nathalie som jag hade föreställt mig som en bohem med dålig hy blev istället en liten tant med lockat hår och foundation. Jag såg bilder på ett fint rum på en sjysst blogg för ett tag sedan och bestämde mig för att sno det mesta rakt av till Nathalies rum:






Jag vill få fram mera av Nathalies quirky sida, att hon är lite cp och socialt obegåvad, men lojal och ärlig. Allt har dragit iväg i annorlunda riktning.

”Jag gillar att äta upp hela äpplet. Jag börjar med att äta mig rakt igenom kärnhuset så jag har en halvmåne av fruktkött kvar, bara rent äpple som jag kan äta utan att behöva tänka på kärnor och skrottar.”
Nathalie log snabbt och mötte kort Florians blick innan hon slog undan den och började äta sitt äpple, genom att gräva sig igenom halva med tänderna.
”Du tycker att jag är konstigt, jag har bara sagt konstiga saker till dig idag!” sa hon med munnen full och skrattade nervöst. ”Men det är bara för att du är så tyst! Inte för att vara taskig eller så, men du gör mig nervös när du inte säger något!”
Florian smekte en liten svart katt som lagt sig i hennes knä för tjugo minuter sedan och inte visade något tecken på att vilja gå. Hans mage hävdes och sänktes i snabb takt och han spann högt.
”Det är inte meningen” sa Florian. ”Jag vet bara inte vad jag ska prata om.”
”Vi kan prata om katten, honom verkar du tycka om! Har du en egen katt?”
”Nej, vi har aldrig haft djur faktiskt.”
”Åh vi har alltid haft djur!” utbrast Nathalie och log brett. ”Vi har ju våra kossor såklart, men en massa katter och så mammas hund och sen har vi massa fiskar också.”
”Så trevligt” sa Florian och hörde hur hon lät precis som sin mamma.
”Men Olof som du kelar med, han är bara min. Han är så liten och det är ju jag med så vi passar ihop. Han fattade inte hur han skulle bete sig med lagårdskatterna så han fick flytta in hos mig. Han går inte ut så ofta, men det är okej. Jag gillar att ha en myskatt. Dom andra är så tråkiga, dom gillar inte att bli klappade eller bli burna.”
Det knackade på dörren och Nathalies mamma kom in med en rykande tekanna och två koppar.
”Jag misstänkte att ni ville ha lite fika!” sa hon glatt och ställde brickan på Nathalies sängbord. ”Så roligt att du ville komma hit Florian, för man uttalar väl ditt namn med ett O?"
”Med ett Å” sa Florian och log sitt leende.
”Ett så vackert namn! Och ovanligt! Du är alltid välkommen hit, jag ser på dig att du är snäll, jag kan se sånt förstår du. Nathalie tror inte på mig, men det är sant, jag kan alltid se vilka som kommer vara bra för min dotter och vilka som kommer ställa till med bråk. Jag hoppas att ni blir vänner för min Nathalie är en riktig pärla!”
”Tack för teet mamma, du kan gå nu” sa Nathalie tyst.
”Ja, Nathalie brukar ju inte ta hem så många väninnor, hon har lite svårt med den sociala biten, men det är okej Nathalie som jag brukar säga till henne! Man kan inte vara bra på allt och hon är ju så bra på så mycket annat! Hon orienterar och tecknar och läser en massa böcker och så har hon ett gott öga för inredning som du ser!” Mamman slog ut med armen i rummet med en graciös gest som fick hennes turkosa tunika att fladdra och Florian, som redan hade lagt märke till Nathalies färgglada rum log igen.
”Mamma skärp dig!”
”Oj nu har hennes gamla mamma gjort bort sig igen” fnittrade hon och Florian fick känslan av att Nathalies mamma varken ansåg sig gammal eller utskämd. Mamman kysste Nathalie på huvudet. ”Jag älskar dig” sa hon.
”Jag älskar dig också” mumlade Nathalie och mamman stängde dörren efter sig.
Nathalie och Florian tittade på varandra och började skratta samtidigt. Det kittlade i magen och bröstet öppnade upp sig, Florian hade glömt hur skönt det var.
”Alltså, jag älskar min mamma men hon är så jobbig ibland” sa Nathalie. ”Hon tror att hon kan säga vad som helst och att hon måste marknadsföra mig till alla nya människor vi möter.”
”Jag gillar henne” sa Florian. ”Hon verkar snäll. Och hon har ju rätt, ditt rum är jättefint!”
Det var ett ganska litet rum med snedtak. Det var målat i gammelrosa ungefär halvvägs upp till det låga taket där det rosa övergick till vitt. Inte med ett rakt streck utan med olika figurer som ringlade sig runt väggarna, det var former av löv och grässtrån som sträckte sig upp mot det vita och här och var hade en fjäril eller fågel flugit upp mot taket. Det var saker överallt, böcker i farligt vinglande högar, gamla tunga lampor med marrängskärmar, smyckeskrin, ljuslyktor och en massa skor.
”Jag var i min rosa period när jag målade om senast, som du ser” sa Nathalie. ”Innan har det varit orange, svart, mörkrött och beige. För varje ny stil så fick rummet en ny färg. Jag har varit harajuku, synthare, vegan, brat, allt möjligt. Ett tag gjorde jag en grej av att handla alla mina kläder på Ullared och skryta om det, för att visa att jag inte brydde mig om märken och sånt. Men jag trivs rätt bra med rosa och äggskal faktiskt, det går bra ihop med min nya tantstil.”
”Mitt rum ät helt vitt. Mamma och pappa ville att jag skulle välja en egen färg innan vi flyttade in, men så gjorde jag aldrig det.”
”Varför inte? Sånt är jättekul!”
”Jag har ingen ork till sånt. Du kommer tycka att jag är jättekonstig, men jag orkar inte bry mig om sånt. Innan tyckte jag det var kul, men det gör jag inte längre. Jag bryr mig inte om något alls, faktiskt.”
Nathalie tittade på henne länge och log ett moderligt leende. ”Du, jag kan inte ens räkna hur många gånger jag också har varit deprimerad! Det går över, jag lovar dig. Och till dess borde du inte bo i ett vitt rum, det borde ingen göra. Vitt är deprimerande. Vi kan dra hem till dig och så bestämmer vi en ny färg!”
En varm känsla spred sig i Florians mage och hon nickade sakta.

Florian var med Nathalie hela dagen och lyssnade på hennes kvittrande röst och nervösa skratt och skrattade själv flera gånger. Hon tyckte om att vara med Nathalie, hon var så liten och polerad in i minsta detalj – som en liten docka. Hon hade målade naglar och lockat hår och när hon böjde sig framåt för att tejpa Florians lister såg Florian att hon hade stay-ups och inte strumpbyxor. Nathalie hade legat på hennes säng med en färgkarta hemifrån och föreslagit färger och Florian låg på golvet nedanför blundade och försökte föreställa sig sitt rum i en ny färg. Citrongult? Fondvägg? Rött? Schabloner? Nathalie spottade ut sig olika förslag på löpande band och slog bort dem i samma sekund.
”Det här känns så kul tycker jag!” sa Nathalie. ”Ditt rum är liksom helt rent, och nu kan vi stöka till det!”
Kanske kunde Florian bli lite mer som Nathalie? Hon kunde börja sminka sig varje dag igen och använda klänningar och kjolar istället för jeans och joggingbyxor. Hon kunde försöka bli lite mera gullig och fin i kanten och skaffa bättre hållning. Hon hade inte träffat någon så inspirerande som Nathalie på väldigt länge, men vid tanken på att sätta ihop olika outfits varje morgon och sitta rak i ryggen i tevesoffan gjorde henne alldeles matt.
Nathalie hade cyklat hem vid elvatiden och Florian var utmattad efter att ha pratat med en ny människa en hel dag och hade en av sina lugna nätter. Nästa dag kom Nathalie och hennes mamma och hämtade upp henne i en citrongul Bubbla och åkte till färgaffären i Bollebygd där Nathalie till slut fick böna Bodil att inte lägga sig i efter att hon föreslagit turkos (som verkade vara hennes favoritfärg, idag hade hon samma turkosa tunika som igår med matchande örhängen och skor) och olika variationer på färgen i en kvart.
Nathalie tog Florian i handen och drog bort henne från Bodil och gick mot andra änden av affären.
”Jag har tänkt” sa hon hemlighetsfullt ”och jag kan verkligen se ditt rum i mörkblått. Jag vet att det låter helt sjukt och mörkt, men jag ser dig sitta i en mysig fåtölj framför din braskamin och läsa Harry Potter och ett mörkblått rum med massa gamla mässingljusstakar och pelargoner i fönstren. Vad tycker du? Tycker du att jag är helt störd eller?” Hon tittade oroligt på Florian.
”Jag är så dålig på färg… Jag vet inte… Men om du tycker det så gör vi det” sa Florian och Nathalie såg lättad ut och fortsatte prata hela vägen tillbaka till samhället om sina planer och hur dom borde åka till Tusen Sköna Ting, secondhandaffären, och köpa ramar och blomkrukor och lampor och att det skulle bli så fint att betsa hennes säng och skrivbord i en mörkbrun färg. Florian, som hade slutat att lyssna ganska tidigt under resan, kom på sig själv med att sitta och le på riktigt. På eftermiddagen och kvällen målade dom rummet, det hade bara tagit dom en kvart att plocka ner Florians grejer i kartongerna igen och flytta in möblerna i mitten av rummet. Nathalie verkade inte bry sig om Florians brist på personliga tillhörigheter och hon satte på en skiva med Motownhits som hon hittade i Florians föräldrars skivsamling och sjöng med för full hals när hon rollade upp färgen på väggarna.
”Jag kan inte sjunga, men det skiter jag i!” skrek hon och Florian höll tyst med, Nathalie kunder verkligen inte sjunga. Men det gjorde inget. Trots att mörkblått kändes fel och att hon övertygad om Nathalie skulle komma på hur tråkig hon var alldeles snart så kände hon sig normal igen, om så bara för några timmar.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 16:00