Mitt problem är att jag bara skriver när jag är ledsen. Alla anteckningar värda att läsas i efterhand är fylld av the hjärta and smärta, av säg 100 korta texter/dikter whatevs finns det kanske 10 glada. Knappt det, egentligen är det nog bara fem men jag vill ju inte att ni ska tro att jag är knäpp.
Detsamma gäller bloggen egentligen. Oftast när jag skriver är det femtiomiljoners tragiska undermeningar som jag tror lyser igenom för uppenbart så jag suddar och skriver tills dom knappt syns ens för mig, vilket gör dom i stort sett osynliga för alla andra.
Men nu har jag varit glad länge! Ända sedan vi kom hem från Indien har allt känts bra! Innan jag åkte var det så stora saker som hände, stor sorg som bara sköljde över en som isvatten och jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av allt jag kände. Plus den vanliga vardagsångesten över att jag inte gör tillräckligt med mitt liv, ni vet.
Men så efter jag har kommit hem är det som att det lagts en ny pusselbit, en liten ändring i atmosfären, metaforerna räcker inte riktigt till - men mycket av allt det där vardagsgråa som förut var ångestladdat har helt plötsligt blivit som något fint och skört. Som att inte jobba så mycket. Klart det var gött att softa förut, men det var alltid ångest så fort jag tänkte över mitt liv i det stora hela, jag ville bara rättfärdiga mig själv hela tiden. Nu är det skönt att veta att jag jobbar tillräckligt för att klara hyran och lite lyx, det är härligt att gå och lägga sig innan tolv och vakna vid nio och stiga upp och ha sköna rutiner och bli inspirerad av sköna människors böcker, bloggar och filmer. Det är skönt att känna sig kreativ och tänka ut berättelser och läsa och rensa ut garderober och bädda sängen varje dag och vara bästis med Sara.
Jag vill komma ihåg i den här känslan, för när den väl försvinner - om än så bara för ett kort tag - känns det som att jag aldrig har haft den alls.