Det händer att folk frågar mig, oftare än vad de frågar andra verkar det som, om jag mår bra, har det hänt något, är jag deprimerad? Nu senast var det nya butikschefen som frågade, och innan dess har jag fått höra det en hel del från nya bekantskaper och arbetskompisar. Jag vet inte varför det stör mig så mycket, för jag har verkligen gått och funderat över uppkomsten av frågan länge. Visst, i och med min första existentiella kris när jag var elva förstod jag att livet för det mesta inte skulle bli så som jag önskat och halva tiden går man omkring och ångrar vad man gjort och önskar att man uppförde sig annorlunda. För det mesta så undrar jag med skräckblandad förtjusning hur jag ska klara av ytterligare ett år, ännu mindre en livstid. Men det gör väl alla? Alla måste ju oundvikligen ställas inför känslor av hopplöshet, melankoli och apati.

Kan anledningen till att jag ofta får frågan vara att jag verkar vara sorglös eller glad när jag först träffar folk och sen blir jag en moody motherfucker och då tror folk att något måste ha hänt mig?

I vart fall stör det mig som fan.

¶ 12:44