”Vad roligt att du hittat en kompis, jag sa ju att du skulle tycka om Nathalie om du bara gav henne en chans! Hon och hennes mamma var så trevliga när vi sågs i affären” sa mamma till Florian som stod och hackade vitlök till potatisgratängen.
”Jag vet inte om hon tycker om mig än” sa Florian tyst. ”Vi har bara träffats några gånger. Hon kanske tröttnar.”
”Tänker du fortfarande sådär gumman! Du har verkat så uppåt de senaste dagarna så jag trodde att du hade kommit över allt det där… gamla.”
”Jag har varit deprimerad i över två år, tror du att jag kommer att komma över det på några dagar mamma?” Gamla Florian hade skrikit och gormat för att få mamma att förstå, men gamla Florian hade aldrig blivit deprimerad till att börja med. Hon dök rakt in utan att titta bakåt och råkade illa ut ibland, men hon hade alltid lust till saker, hon ville resa och träffa människor och läsa på universitet i främmande länder. Det var som att all lust hade tagit slut, först hade hon bara trott att det var något hon gick igenom för att komma över vad som hänt men nu hade hon accepterat att uppgivenheten var en del av henne. Det var inte något som skulle försvinna.
”Det här kommer gå över, Florian. Det är inte ett normalt tillstånd. Du kommer må bättre, ge det bara lite mera tid.” sa mamma samtidigt som hon tände ljusstaken på matbordet. Dom hade haft den här konversationen förut, dom visste båda att Florian svarade ja och kände sig lite mera hoppfull av tanken att depressioner sakta nöts bort, som målarfärg på ett hus.
”Men tänk om jag aldrig blir normal igen! Tänk om det här är mitt nya jag!” skrek Florian och mamma, som inte hade hört Florian höja rösten på mycket länge ryckte till.
”Du kommer att bli frisk. Det är inget fel på dig! Du kan komma ur det här bara du vill.”
”Men jag vill ju! Jag vill ju!” skrek Florian och slängde kniven i diskhon. Hon slog armarna om sig själv och andades djupt. ”Förlåt. Men jag orkar inte längre.”
”Det här kanske är något bra, Florre? Att du inte orkar må så dåligt längre? Det kanske betyder att du är redo att gå vidare?” sa mamma och klappade henne över håret.
Tröttheten kom över Florian igen och hon tog upp kniven och började skära tomater till salladen.
”Jag vill bara sova” sa hon tyst och kände ovanlig tillfredställelse av att klyva tomaterna mitt itu.

Den kvällen cyklade Nathalie och Florian till sjön. Florian spanade efter Agnes när dom stod på stranden och bytte om, men hon verkade inte vara där.
”Letar du efter någon, eller?” frågade Nathalie samtidigt som hon försökte knäppa upp bh:n.
”En tjej bara, som inte gillar mig.” sa Florian som hade tagit på sig sin baddräkt hemma och drog av sig sina byxor.
”Men gud, du har bott här i nån vecka och det är redan nån som inte gillar dig?”
”Ja, hon var för snygg för mig” sa Florian och Nathalie skrattade. ”Jag klarade inte av att hon tittade på mig, jag kände mig så ful.” ”Du är ganska ful faktiskt” sa Nathalie där hon stod framåtböjd och försökte åla sig in i bikiniöverdelen och Florian sparkade upp sand i ansiktet på henne.
”Men va fan!” tjöt Nathalie och jagade skrattande Florian ut på bryggan där hon kom i kapp henne och knuffade ner henne i vattnet.

”Jag har aldrig haft en kille” sa Nathalie. Dom låg bredvid varandra i hennes säng under flera lager av Bodils turkosa filtar från soffan i vardagsrummet och försökte bli varma efter badet. ”Helt sjukt, eller hur!” Hon tittade snabbt på Florian som stirrade i taket på Nathalies självlysande stjärnsamling.
”Varför inte?”
”Det har ju funnits killar, speciellt när jag var vegan. Då dejtade jag en så himla snygg långhårig kille från Ung Vänster, han såg ut som Brad Pitt i En Vampyrs Bekännelse. Sen har det varit nån från skolan och nån från Borås. Men jag blir liksom aldrig kär. Det är som om jag blir helt anti så fort nån visar intresse för mig. Jag är expert på att gå omkring och tråna efter en kille, och så fort det blir något så är det som att jag bara stängs av. Jag känner inget alls längre.”
”Du kanske är rädd för att släppa in någon.” sa Florian som inte kunde släppa blicken från stjärnhimlen i taket.
”Men grejen är att jag är ju inte det, jag har hur lätt som helst att släppa in någon om jag tycker om dom. Som du och jag, vi har ju blivit värsta tajta på bara några dagar. Jag gillar sånt! Att vara öppen för nya människor och skaffa massa nära kompisar!”
”Inte för att vara sån, Nathalie. Men hur många andra tajta vänner har du? Bara grovt räknat?”
Nathalie blev tyst en lång stund. ”Vadå menar du att jag inte har några vänner?” sa hon argt till slut.
”Nej det gör jag inte, jag menar bara att man kan känna sig som värsta sociala människan inuti men när man sätter sig ner och räknar ihop sina viktiga vänner, dom som är ens familj har man oftast inga. Kanske en. Eller två ibland. Och dom har det tagit lång tid att skaffa, kanske har man varit kompis sen barndomen. Det är inte ofta som man möter en kompis som funkar så bra ihop med en, och det är samma sak med ens kille. Det ska ju vara en familjemedlem, någon som man älskar och kan bråka med på samma gång. Jag har varit sån, jag har haft massa kompisar men ingen riktig kompis, samma grej med killar. Det har funnits en massa, men ingen riktigt speciell som jag inte kan se min framtid utan. Visst har jag älskat några, men inte på det där sjukt rätta sättet som alla snackar om. Jag tror att ditt sätt är bättre, att stänga av känslorna och inte utsätta sig för något som inte känns helt rätt. Det är en jävligt sjysst försvarsmekanism om man tänker på det. Om det inte är på riktigt, så varför bry sig? Bättre att göra grejer man tycker om och hänga med vänner som man umgås med även när dom inte är nära en.”
”Det kanske är sant” mumlade Nathalie dämpat ner i kudden, ”Men jag känner mig ändå töntig och oerfaren, jag är tjugo år och har inte ens kysst någon. Det är ju helt patetiskt!”
”Men varför skulle det vara patetiskt? Du väntar bara på en värdig person. Patetiskt är ju alla vi som har försökt vara med massa som vi egentligen inte gillat och som det inte känts rätt med. Ibland kan det bara vara skönt att vara två, det behöver inte vara några blixtrar och dunder, men vissa nöjer sig inte med bara det. Du nöjer det inte med, du väntar på den stora kärleken. Det är ju väldigt fint egentligen.”
”Det sjuka med dig, Florian” sa Nathalie och rullade skrattande på r:et i Florians namn ”är att du går omkring med din emoattityd och tror att ingen förstår dig och helt plötsligt så beter du dig som en helt annan människa.”
Dom låg tysta bredvid varandra en lång stund.
”Du behöver inte svara om du inte vill, men jag skulle vilja veta om det har hänt dig nåt? Du bär på något, och jag tror att du skulle kunna må bättre av att prata om det. Varför är du så… nere?” sa Nathalie försiktigt.
”Jo…” började Florian. Hon drog en hand genom sitt fortfarande våta, svarta hår. ”Det hände en grej för två år sedan, det är länge sedan nu.” Hon tystnade en stund. Hon suckade och sa med sprucken röst ”Jag kan inte… Det är…” Hon tog ett djupt andetag och gjorde rösten stadigare. ”Det är fortfarande väldigt påtagligt om man säger så.”
Nathalie tog hennes hand under filten. Den var varm och mjuk.
”Vi behöver inte prata om det nu. Jag vill inte att du ska berätta något för mig som är för privat än. Men du kan prata med mig om det. Som familjemedlemmar gör.” sa hon och blinkade. Sen skrattade hon rakt ut. ”Gud det där lät som ett citat direkt från nån löjlig film! Förlåt! Erkänn du är skiträdd, erkänn du bara vill hem!”
”Ja gud, jag klarar inte av dig en sekund till” sa Florian och tryckte Nathalies hand tills hon började skrika.
”Du vet, du behöver inte säga förlåt hela tiden och säga att du är löjlig. Jag är här för att jag vill det. Och det är inte mycket jag vill göra nuförtiden.”
Nathalie kliade på ett myggbett på armen. Hon såg inte ut som en docka utan allt smink och dom fina kläderna. Mer som en liten flicka med sitt runda ansikte och knappnäsa.
”Jag vet. Jag vet ju det egentligen.”