Florian började dö för två år sedan. Hon dog när hon åt flingor, när hon dog när sprang genom fuktiga dimsjok till skolbussen och hon dog på fotbollsträningen. Hon dog när hon läste fantasy, hon dog när satt tyst hos mormor och åt hårda kanelbullar och hon dog när hon låg i sitt mörka rum och stirrade i taket.
Det lilla som inte var dött av Florian satt i en bil på väg ut till hus där hon aldrig varit förut som hennes föräldrar köpt för att det låg så fint till. Man började känna gödsellukten några kilometer utanför samhället och när dom tog av stora vägen över bron hade en kvinna öppnat en stor hage och spänt ihop den med hagen på andra sidan vägen för att fösa korna över. Florian hörde sina föräldrar skratta långt bort, hon halvlåg med huvudet lutat mot rutan. Det hade börjat vibrera obehagligt i skallen och kittla i hennes näsa för några mil sedan men hon hade inte orkat byta ställning.
Huset var fint sa föräldrarna, och Florians rum var stort och hade braskamin och klädkammare och egen toalett och visst hade det varit fint med lite blått på väggarna? Hon flyttade mekaniskt upp sina grejer från sitt förra rum och ställde i den nya bokhyllan. Det var inte mycket kvar, för två år sedan hade hon rensat ut nästan allt i sitt rum. Hon hade gråtit och skrikit och slagit sönder saker och kastat ner resten i stora svarta sopsäckar som hon hade baxat ner till soprummet. Det hade kommit nya saker. Nya lampor och böcker i födelsedagspresent, mamma hade ställt in blommor som hon köpt på COOP och hon hade själv valt ut ett skrivbord för några månader sedan.
Hon satte sig på pappas gamla kontorsstol och lade huvudet mot den svala bänkskivan. Det luktade lim och trä och rengöringsmedel. Hela huset doftade så - nyspacklat, nymålat, nyrenoverat. Hon låg kvar en lång stund och tänkte på hur gammal hon kände sig. Hur nära slutet allt föreföll, hur detta var hennes sista kapitel. Hon hoppades att nätterna skulle vara lugna här. Utanför hennes fönster glittrade det av gröna löv och en skog skymtade bortanför grannens hagar, det kändes lugnt. Kanske skulle hon kunna sova en hel natt utan att hjärtat rusade iväg eller att hon slapp känna sig försvarslös mot känslan av att bita så hårt hon kunde i täcket. Kanske.
Efter några timmar var hon klar, hon hade packat upp dom två kartongerna och ställt upp böcker och skivor och laptopen. Hon hade fått upp madrasser och sängkläder och bäddat rent och hon hade sorterat in kläderna i klädkammaren. Hon hade ställt in sitt smink och radat upp flaskorna i duschen. Det såg väldigt futtigt ut. Hennes förra rum hade inte varit mindre, men hon hade lite saker. Hon la sig på sängen och tittade upp taket. Lyssnade till trafiken som inte fanns och kunde ännu svagt förnimma gödsellukten.

Dagarna gick lite snabbare än innan hon flyttat, hon kunde hålla sig sysselsatt på ett annat vis. Hon hjälpte mamma med att bära in möbler och pappa med att hitta till Tempo och sedan laga mat. Hon följde med när dom åkte och badade i sjön på kvällarna, hon satt på bryggan och log sådär som hon lärt sig att göra ibland för att inte oroa folk. Det var en stor badplats med lång, bred brygga med inskriptioner på bryggorna, namn på familjer och personer från trakten.
”Ska du inte hoppa i Florre?” sa pappa som simmade runt med halsen sträckt som en svan och med glasögonen fortfarande på.
Florian skakade på huvudet.
”Det är för kallt” sa hon med en grov röst som inte lät som hennes egen. Hon kom på att hon inte pratat idag, det var därför rösten lät så ovan.
”Det blir inte varmare än så här!” sa pappa och simmade bortåt.
Det behövdes planteras nya växter, gräset behövdes klippas och ladan som fungerade som garage behövdes målas om. Alla böcker behövdes sorteras in i bokstavsordning efter pappas instruktioner och bredbandet behövdes installeras. Hon hade alltid något att göra, hon spikade upp tavlor och hjälpte pappa laga fläskkarré och mamma klippa mördarsniglar i skymningen. Hennes föräldrar var vana vid Florian och såg inte på henne med samma oroade blickar som förut, men försökte att få med henne ut på promenader med stavar runt samhället och mer eller mindre tvingade henne att sitta med när dom bjöd över grannarna på middag på altanen. Dom hade grälat på henne och sagt att det var oartigt att inte var med och framförallt var det inte bra för henne att vara så folkskygg.
Så Florian satt med, hon hade tvättat håret och sminkat sig och satt på sig en mörkgrön linneklänning och hon log sitt inlärda leende och berättade för grannfamiljen att hon tagit studenten förra sommaren och var arbetslös när mamman frågade och då började alla prata om hur svårt det var för ungdomar att få jobb och sen behövde hon bara sitta där och lyssna till dom andra. Det fanns en dotter i hennes egen ålder med, en vacker tjej med långt blont hår som var lockigt i topparna som på en Lucia och med en stor rosa mun som pratade mycket och skrattade med på rätt ställen och berömde maten och hjälpte till att plocka bort. Hon hette Agnes och hon började prata med Florian i köket innan efterrätten. Hon sträckte fram handen och presenterade sig.
”Hur trivs du här då? Måste varit jobbigt att flytta från alla kompisarna?” Hon tittade uppfodrande på Florian.
Det var såna här situationer som Florian inte längre var bra på. Förut hade hon vetat precis hur hon skulle få Agnes att skratta och hur hon skulle kunna bli kompis med henne men det funkade inte längre. Hon kände sig som en insekt bredvid Lucian och kände sig skör under hennes bruna blick.
”Jo… Det var jobbigt.” sa hon och log sitt leende.
”Men så ska du försöka skaffa jobb här då? Jag jobbar själv på Tempo, det är ju inte världens bästa men det är rätt lugnt och jag gillar arbetskompisarna så det får gå tills vidare.”
”Jaa…” svarade Florian svävande. Hon kunde fortfarande inte titta Agnes i ögonen så hon tittade ut genom fönstret istället.
”Eller vill du plugga kanske?”
Florian ryckte på axlarna och fortsatte att kolla på utsikten, det var samma som från hennes fönster, fast man såg stammar istället för löv. Och så skogen längre bort.
”Min syrra pluggar i Borås, hon läser programmering, hon är värsta datornörden” sa Agnes och skrattade. ”Jag skulle aldrig kunna plugga det, jag fattar inget!”
Florian drog lite på munnen och såg en hare hoppa snabbt genom hagen.
Lucian fortsatte prata och Florian fortsatte att önska sig långt bort där inga stora munnar och bruna ögon fanns. Och till slut gick Agnes därifrån och pratade in mer med Florian och efter desserten gick hon hem och hennes föräldrar stannade kvar långt in på natten och drack baginbox och whiskey och skrattade så högt att Florian gick upp och tog öronproppar i medicinskåpet för att kunna sova.

Nästa kväll när Florian satt på bryggan och hennes föräldrar badade kom Agnes och en tjej gåendes mot henne. Florian, som kände sig lite modigare än igår, vinkade och hälsade när dom kom närmre men Agnes kastade en snabb blick på henne utan att säga hej och fortsatte längre ut på bryggan. Dom hoppade i vattnet och utan att riktigt förstå varför hoppade Florian också i. Det var inte så kallt som hon trott och hon tog prövande några simtag. Hon kom fortfarande ihåg hur det gick till.
”Hej Agnes, hur är det?” frågade hon och log sitt bästa inlärda leende när hon simmade mot tjejerna.
”Hej Florian” sa Agnes kort och vände ryggen mot henne och simmade utåt med sin kompis och Florian kände sig mer värdelös än hon gjort på länge. Hon förstod att Agnes inte gillade henne, och hon förstod henne. Florian hade slutat gråta för länge sedan, men när hon simmade runt i sjön kunde hon inte riktigt avgöra hennes röda ögon och snuva berodde på allergier eller något helt annat.

Florian fortsatte att måla staket och sortera köksskåp, hon hjälpte till att baka bröd och olja altanen men inget hade ändrats på två år och hon kände fortfarande smärtor i bröstet och blixtrande huvudvärker och hon satte ofta huvudet mellan knäna för att hon höll på att svimma. Hennes mamma skickade ut henne på promenad med hunden i skogen och hon gick runt i flera timmar, hon hade alltid haft lätt för att orientera sig och när skogen öppnade upp sig till en äng manade hon på hunden och började springa, så fort hon bara kunde. Det gick snabbt och hårt. Om jag trillar nu så kommer det att göra riktigt ont tänkte hon och sprang ännu fortare, hon spände benen och andades in genom näsan och ut genom munnen. Till slut var hon tvungen att stanna, hon orkade inte längre och slängde sig ner på marken. Det hade regnat på förmiddagen så hon blev alldeles blöt på ryggen men hon låg kvar en lång stund och kände hur det pulserade i benen och hur allt kändes lite mindre skört. Hon kände vätan genom tröjan och kinderna bränna och hon hörde löv prassla och fåglar sjunga och höll krampaktig fast i känslan av att inte vara sönder.

Etiketter: JTAJSSEB

¶ 23:18