torsdag, september 13, 2007
Och Christina Aguileras var inte ens med!!
Jag mådde dåligt av The Pursuit of Happyness! Jag trodde verkligen att det skulle feel good rakt igenom, men hela filmen är bara hemsk och sorglig och på slutet när allt det där händer som man trodde skulle bli uppbyggt till något supercresendo med tårar och stråkar bara blir återhållsamt och trevande. Jag har inget emot såna slut, eller rättare sagt, jag har inget emot att se slut där karktären inte kan reagera ut så som hon hade gjort innan när det det där fantastiska väl händer som hon väntat på. För hon har varit med om för mycket och fått stå ifrån för mycket, för det är ju så det är på riktigt, man vågar inte tro på det och man vågar inte bli för glad för det känns som om det kan tas ifrån en i nästa sekund. Jag har inget mot lite realism. Det är liksom transportsträckan dit jag inte var beredd på. Jag trodde VERKLIGEN att jag var in for a treat á la Love Actually, Döda Poeters Sällskap, Livet Är Underbart. Trailern är bättre än filmen.
Såg however Rosa Pantern också, och Mats: det finns pengar att hämta här för du kan sätta Clouseaus min så hårt.
¶ 22:51
