söndag, september 30, 2007
Jag behöver ingen
Jag sitter på caféet och är rasande. Det är sista dagen på bokmässan och jag tänkte fira med en bit cheesecake som jag spanat in varje lunch de senaste dagarna men den är skitäcklig och kycklingröran till bakpotatisen är skitäcklig. Jag har läst Bodil Malmsten under rasterna för när jag läser henne känns skrivandet så okomplicerat. Man behöver bara en lätt hand och en näsa för gestaltning. När jag skriver känns det ofta kvävande, som om satserna blir för invecklade och dessa jävla kommatecken som infekterar dom mest enstaviga meningar.
Bodil skriver rakt och utan krusiduller, men inte för den sakens skull inträngande eller bedövande.
Jag är rasande. Cheesecaken är äcklig och boken håller på att ta slut och jag är mycket, mycket trött. Jag suckar högt och vrider och vänder på mig där jag sitter på den klistriga läderstolen. Jag tillåter mig själv vara rasande för Bodil är ständigt rasande eller lycklig och jag tänker att om jag också var 50 fyllda och boende i Frankrike hade jag gått fram till tjejen i kassan som jag handlat av fyra dagar i rad (som är kusligt lik en lågstadiekompis storasyster) och skällt ut henne och hennes kök för att jag inte fått något värt dom 90 kronor jag betalat för min söndagslunch, min sista lunch under mässan.
Till slut finns det inget kvar att göra utom att läsa och med starka känslor som rör runt inuti läser jag om självklara madame C som varje dag stannar utanför Bodils trädgård och samtalar.
När jag frågar madame C vid ett senare tillfälle och utan att på något sätt be om hjälp, om hon har någon teori om varför monsieur Godot inte kommer när han ändå har tid, svarar hon:
"Tid har alla utom de döda.
Det är inte tiden det handlar om utan relationen. Man måste vara två för att vänta, chère madame. En som väntar och en som inte kommer. Èvidemment."
Så nu vet jag vad jag borde ha vetat när jag vid elva och ett halvt års ålder inledde min livslånga väntan på män och jag blir mycket, mycket trött.
Jag fortsätter att vara rasande hela dan, det sjunger i bakhuvudet, det är något som kliar och det spritter i fingrarna men det är okej för det är bara jag och mitt eget och jag behöver ingen annan.
¶ 23:12 Bodil skriver rakt och utan krusiduller, men inte för den sakens skull inträngande eller bedövande.
Jag är rasande. Cheesecaken är äcklig och boken håller på att ta slut och jag är mycket, mycket trött. Jag suckar högt och vrider och vänder på mig där jag sitter på den klistriga läderstolen. Jag tillåter mig själv vara rasande för Bodil är ständigt rasande eller lycklig och jag tänker att om jag också var 50 fyllda och boende i Frankrike hade jag gått fram till tjejen i kassan som jag handlat av fyra dagar i rad (som är kusligt lik en lågstadiekompis storasyster) och skällt ut henne och hennes kök för att jag inte fått något värt dom 90 kronor jag betalat för min söndagslunch, min sista lunch under mässan.
Till slut finns det inget kvar att göra utom att läsa och med starka känslor som rör runt inuti läser jag om självklara madame C som varje dag stannar utanför Bodils trädgård och samtalar.
När jag frågar madame C vid ett senare tillfälle och utan att på något sätt be om hjälp, om hon har någon teori om varför monsieur Godot inte kommer när han ändå har tid, svarar hon:
"Tid har alla utom de döda.
Det är inte tiden det handlar om utan relationen. Man måste vara två för att vänta, chère madame. En som väntar och en som inte kommer. Èvidemment."
Så nu vet jag vad jag borde ha vetat när jag vid elva och ett halvt års ålder inledde min livslånga väntan på män och jag blir mycket, mycket trött.
Jag fortsätter att vara rasande hela dan, det sjunger i bakhuvudet, det är något som kliar och det spritter i fingrarna men det är okej för det är bara jag och mitt eget och jag behöver ingen annan.
Comments:
<< Home
jag är hemskt ledsenatt höra om cheesecaken och kycklingröran.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du fått bättre mat idag.
Skicka en kommentar
Jag hoppas av hela mitt hjärta att du fått bättre mat idag.
# posted by 
: 15:40
: 15:40<< Home
