You're David Copperfield!

by Charles Dickens

Coming up from a childhood that felt abusive, you have risen through
hard work to gain a place of stature in your life. You've spent altogether too much time
in factories and end up misspelling a fair number of words. But in general you are seen
as a beacon of hope for others who might not be as fortunate. Lots of people keep
mistaking you for a magician and are waiting for you to disappear.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

¶ 17:13 0 comments

Jag tycker att det är skitläskigt med folk som alltid är positiva. Såna som ska se allt ur den mest uppmuntrande synvinkeln. Livet är oftast inte kul. Om man hela tiden går omkring och försöker övertyga sig själv och omgivningen om att det är det så missar man hela grejen. Man skyddar sig själv mot det fula, stickiga och febriga – man fegar ur och blundar, säger att det här vägrar jag att erkänna, jag ser inte det här utan jag kan minsann få det här till något upplyftande.

Man måste våga erkänna att vår tillvaro allt som oftast är motbjudande. Att man helst vill vara på en annan plats, med andra människor, såna som man inte lärt känna än. Att man gråter mer än vad man någonsin skulle erkänna för någon annan, att man kan gå hela dagar och känna sig apatisk, att man känner sig övergiven. Att man oftast gör saker som man inte är stolt över. Det är okej.

Det är inte rättvist mot sig själv att hela tiden rensa ut allt det fula. Man måste tillåta sig själv att må dåligt, att känna känslor man helst inte vill ta i mun och omfamna en fuktig novembermorgon. Det är bara så det är, livet är oftast inte bra, men det är okej. Det vackra är inte att låta sig själv fly från allt det fula, utan att våga stanna upp och se saker i vitögat och tycka att det är fint. För det blir inte bättre än så här. Men det är okej.

Därför blir jag så väldigt inspirerad av människor som går ut med den attityden som att det är en självklarhet. Jag har ett tidningsurklipp på min anslagstavla, det är ganska litet och trängs bland foton, bibliotekskvitton, adresser och röntgenfoton på mina händer, höfter och ett hjärtultraljud (från min tid som sommarvikarie på Sahlgrenska). Det är från en intervju med Laleh som var i Två Dagar för några månader sedan.

”Hon har svårt att se sig själv i framtiden. På frågan vad hon gör när hon är 65 ser hon uppriktigt förvirrad ut.
-Ärligt talat, ibland tvivlar jag på om jag ens blir 30. Jag har verkligen ingen tilltro till framtiden. Det känns som… ska jag stå ut så länge? Livet… det går upp och ner. Det är så otroligt mystiskt och man fattar inte vad det går ut på, ska man gå runt och undra i sextio år? Det känns som en oändlighet.”

Vid ett annat till fälle har hon sagt: ”Det finns inte mycket här i livet som är vackert men det som är vackert är fantastiskt övertygande.”

Och det är väl det jag menar.

¶ 20:46 0 comments