Om jag kunde skulle jag alltid promenera på natten
Om jag kunde skulle jag alltid promenera på natten. Men pga yttre omständigheter (mamma, irrationell rädsla för serotoninbrist pga för lite dagsljus) brukar det bli att jag tar mina promenader under dagen.
Det är något med att vara ute på natten. Speciellt på vardagar när man inte möter en själ efter klockan elva. När trafikljusen är permanent röda och det inte finns något annat att tänka på än sig själv och sitt.
När jag läste Mental Träning som individuellt val i tvåan så sa våran lärare att hans bästa tips för att motverka stress och landa var att låsa in sig på toaletten. Att sätta sig på toastolen och ta ett par djupa andetag och tänka att jag är här just nu. Det funkar. Att ge sig ut på natten är lite samma grej. Det är råpretto, men det är den ultimata egokicken. Och får man tråkigt så är det ingen som ser en när man mimar till 99 Problems.