tisdag, januari 02, 2007
Det är ju som att man vill lipa
Jag sitter i min trädgård i Finistère och fyller i adressändringskort. Det är en eftermiddag i början av september år tvåtusen, milt dis över landskapet. Atlanten andas tidvatten och tång. Varningsbojens trygga läte som en uggla.
Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa – fin de terres, finis terrae – Finistère.
Det här landskapet är mitt, vi hör ihop, omslagen i vädret, ytterligheterna. Inget regn så ihärdigt och plötsligt river solen isär molnridåerna.
Kusten är en av världens farligaste, den farligaste. Rev och klippor, tidvattensströmmar. Här gick oljetankern Erika under den sista vintern på nittonhundratalet, vintern innan jag kom. Den här kusten är min nu, mina stormar. Från första stormen var jag säker – här ska jag dö, men inte på mycket länge.
Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa – fin de terres, finis terrae – Finistère.
Det här landskapet är mitt, vi hör ihop, omslagen i vädret, ytterligheterna. Inget regn så ihärdigt och plötsligt river solen isär molnridåerna.
Kusten är en av världens farligaste, den farligaste. Rev och klippor, tidvattensströmmar. Här gick oljetankern Erika under den sista vintern på nittonhundratalet, vintern innan jag kom. Den här kusten är min nu, mina stormar. Från första stormen var jag säker – här ska jag dö, men inte på mycket länge.
- Från Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère
¶ 23:19
