Min Fantastiska Blogg
onsdag, januari 31, 2007
tisdag, januari 30, 2007
Jag vet inte om det var meningen att även den kvinnliga delen av publiken skulle bli förälskade i Maggie Gyllenhaals karaktär Giselle i Mona Lisas Leende. Det var det nog inte, men goddammit – hon är kexig.
torsdag, januari 25, 2007
Damen med nålarna
Jag har problem med nacken. Den är alldeles för spänd, så spänd att jag fick läkarordinerad sjukgymnastik. Närmare bestämt akupunktur. En dam av modell äldre på vårdcentralen i Krokslätt har under fyra månaders tid satt nålar i mig två gånger i veckan.
Det är omöjligt att inte inleda ett förhållande.
Jag och K tycker om varandra, hon stönar alltid med mig på ett högst sympatiskt sätt när hon trycker in dom mest smärtsamma nålarna (dom i basen av huvudet) och skrattar med mig varje gång det börjar blöda när hon tar bort nålarna handen. Vi är båda svenskor, så självklart pratar vi mest om väder, och ni må tro att vi hade mycket att prata om när det var översvämning i Mölndalsån. Hon har alltid ett gummiband i beredskap när jag glömt av att ta med ett hårband och jag hjälper henne med bussar och tåg när hon ska åka till någon kompis söder om Mölndal. Ibland, när vi båda är grubblande, irriterade eller sorgsna, hälsar vi bara och lämnar kallpratet hän.
Därför känns det lite konstigt att det är min sista akupunktursession imorn. Jag tror jag kommer att sakna K litegranna, och jag tror faktiskt att hon kommer att sakna mig litegranna med. Jag är ju trots allt hennes enda patient under 70 år. Misstänker jag.
¶ 22:43 2 comments
Det är omöjligt att inte inleda ett förhållande.
Jag och K tycker om varandra, hon stönar alltid med mig på ett högst sympatiskt sätt när hon trycker in dom mest smärtsamma nålarna (dom i basen av huvudet) och skrattar med mig varje gång det börjar blöda när hon tar bort nålarna handen. Vi är båda svenskor, så självklart pratar vi mest om väder, och ni må tro att vi hade mycket att prata om när det var översvämning i Mölndalsån. Hon har alltid ett gummiband i beredskap när jag glömt av att ta med ett hårband och jag hjälper henne med bussar och tåg när hon ska åka till någon kompis söder om Mölndal. Ibland, när vi båda är grubblande, irriterade eller sorgsna, hälsar vi bara och lämnar kallpratet hän.
Därför känns det lite konstigt att det är min sista akupunktursession imorn. Jag tror jag kommer att sakna K litegranna, och jag tror faktiskt att hon kommer att sakna mig litegranna med. Jag är ju trots allt hennes enda patient under 70 år. Misstänker jag.
Volver
¶ 22:08 1 comments
Penelope Cruz är så cpsnygg i Att Återvända att jag var tvungen att köpa stora guldringar till öronen. Det var liksom det närmaste jag kunde komma. Rutigt är inte riktigt min grej.
¶ 22:08 1 comments
söndag, januari 21, 2007
Konversation mellan mig och mamma. Söndag. Halv sex. Båda sura. På varandra.
Mor: Linda! Det är något konstigt vitt pulver här i soffan!
Moi: Aaa
Mor: Vad är det? (barsk)
Moi: Knark
Mor: Linda vad är det för vitt pulver i soffan?
Moi: Amfetamin
Mor: Nu berättar du för mig vad det är för PULVER I MIN SOFFA!!! (förbannad)
Moi: Heroin
Mor: - tyst -
¶ 17:56 1 comments
Mor: Linda! Det är något konstigt vitt pulver här i soffan!
Moi: Aaa
Mor: Vad är det? (barsk)
Moi: Knark
Mor: Linda vad är det för vitt pulver i soffan?
Moi: Amfetamin
Mor: Nu berättar du för mig vad det är för PULVER I MIN SOFFA!!! (förbannad)
Moi: Heroin
Mor: - tyst -
¶ 17:56 1 comments
måndag, januari 15, 2007
söndag, januari 07, 2007
Be sure to wear some flowers in your hair
(Det finns såna där ögonblick som inte kan beskrivas, dom finns bara där och stannar kvar och när man tänker på dom så sjunger det till i bakhuvudet och det maler på i magen av något som kanske är nostalgi, men mest saknad. )
Hon har åkt nu. Jag gav henne något som jag hade velat ha om jag kommit ensam till ett nytt land och en ny familj.
Hon har åkt nu. Vi sa hejdå igår i bilen, vi satt länge i framsätena och svalde, efter vi kramats om och om igen, länge. Det funkade inte att säga hejdå. Vi sa vi ses.
Hon har åkt nu. Egentligen är hon fortfarande hemma, men tidigt imorgon så lyfter hon. För mig har hon åkt, för mig täcker hon ny mark som hon aldrig varit på förut och för mig börjar hon drömma om andra saker för man kan inte drömma om det man inte vet om. Jag sa till henne att jag inte tänker utbrista att jag inte vill att hon ska åka. För det vill jag. Och hon ska aldrig känna sig ensam för hon finns alltid med mig.
”Den här låten handlar inte om dig, och det är inte meningen att du ska känna något när du lyssnar på den. Den här låten är till mig, för jag tror att det är så här jag kommer att känna i sommar. Och veta att du lyssnar på den någon gång ibland och tänker på mig gör det hela lite mera vackert.”
¶ 19:56 1 comments
Hon har åkt nu. Jag gav henne något som jag hade velat ha om jag kommit ensam till ett nytt land och en ny familj.
Hon har åkt nu. Vi sa hejdå igår i bilen, vi satt länge i framsätena och svalde, efter vi kramats om och om igen, länge. Det funkade inte att säga hejdå. Vi sa vi ses.
Hon har åkt nu. Egentligen är hon fortfarande hemma, men tidigt imorgon så lyfter hon. För mig har hon åkt, för mig täcker hon ny mark som hon aldrig varit på förut och för mig börjar hon drömma om andra saker för man kan inte drömma om det man inte vet om. Jag sa till henne att jag inte tänker utbrista att jag inte vill att hon ska åka. För det vill jag. Och hon ska aldrig känna sig ensam för hon finns alltid med mig.
”Den här låten handlar inte om dig, och det är inte meningen att du ska känna något när du lyssnar på den. Den här låten är till mig, för jag tror att det är så här jag kommer att känna i sommar. Och veta att du lyssnar på den någon gång ibland och tänker på mig gör det hela lite mera vackert.”
tisdag, januari 02, 2007
Det är ju som att man vill lipa
Jag sitter i min trädgård i Finistère och fyller i adressändringskort. Det är en eftermiddag i början av september år tvåtusen, milt dis över landskapet. Atlanten andas tidvatten och tång. Varningsbojens trygga läte som en uggla.
Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa – fin de terres, finis terrae – Finistère.
Det här landskapet är mitt, vi hör ihop, omslagen i vädret, ytterligheterna. Inget regn så ihärdigt och plötsligt river solen isär molnridåerna.
Kusten är en av världens farligaste, den farligaste. Rev och klippor, tidvattensströmmar. Här gick oljetankern Erika under den sista vintern på nittonhundratalet, vintern innan jag kom. Den här kusten är min nu, mina stormar. Från första stormen var jag säker – här ska jag dö, men inte på mycket länge.
Jag bor i Finistère för att jag har flyttat hit. Det är ingen slump, det finns ingen slump för en erfaren kvinna.
Den som finner sover med öppna ögon.
Ett par månader, längre tid tar det inte. Jag lämnade landet där jag levt i femtiofem år, det var dags. Berusad av frihet körde jag, sökte inte men fann Finistère. Inte långt från Brest började det brännas och sen dröjde det inte länge innan jag stod inför den bit av paradiset som är min.
På samma sätt som det finns en partner för varje människa, finns det en plats. Det gäller bara att hitta sin bland de miljarder som är någon annans, det gäller att vara vaken, det gäller att välja.
Min plats ligger där jorden tar slut i Europa – fin de terres, finis terrae – Finistère.
Det här landskapet är mitt, vi hör ihop, omslagen i vädret, ytterligheterna. Inget regn så ihärdigt och plötsligt river solen isär molnridåerna.
Kusten är en av världens farligaste, den farligaste. Rev och klippor, tidvattensströmmar. Här gick oljetankern Erika under den sista vintern på nittonhundratalet, vintern innan jag kom. Den här kusten är min nu, mina stormar. Från första stormen var jag säker – här ska jag dö, men inte på mycket länge.
- Från Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère
¶ 23:19 0 comments
