Hon frågade om hur jag kände det över att hon ska åka. Jag sa som det var, att det känns skitjobbigt. Men mest är jag glad för hennes skull, att det inte kommer spela någon roll om det är ett skitställe med störda människor och hon åker hem efter en vecka – det är ändå ett äventyr, större än något de flesta av oss har vågat oss ut på.

Jag vet inte om jag hade pallat det. Att åka iväg sådär, till en familj jag inte känner, till ett helt nytt land utan att känna någon förutom mormors åttioåriga bästis, börja en helt ny skola. Men grejen är att hon klarar det, hon är en sån som gör sånt för det inte bortom räckhåll för henne. Jag har också varit sån, men det har varit ett skitjobbigt halvår. Verkligen. Jag behöver fortsätta läka och hitta tillbaka till där jag var för ett år sedan. När jag satt på bostadsförmedlingar över Melbourne varje helg och jämförde lägenhetspriser, sprang på mässor på Radisson för utlandsstudier och tog den där görstora boken om stipendier i långlång från biblan. Tog kontakt genom bloggar och resedagböcker och kände det som att det faktiskt skulle hända. Det är andra mål nu än då, men det är som om att kroppen låste sig och jag måste smörja upp lederna. Det är rostigt och knaggligt och skriker när jag gör för stora rörelser men det går tillräckligt för att gå omkring att vara rädd längre. Det finns inte rum för storslagna planer just nu.

Det känns skitjobbigt att hon ska åka. Så jävla cpjobbigt och jag tänker på det ofta. Jag undrar hur det kommer att kännas att kanske inte träffa henne på flera år och funderar ut vad jag hade uppskattat att få av min vän om jag skulle ut på en livsomvälvande resa. Men mest är jag glad. För att jag vet att om jag hade varit där hon är hade jag tyckt att det skulle bli så jävla kul.

¶ 23:46