Hej Mamma.

Du har förstått mitt mönster nu va? Att jag faller fullkomligt handlöst för kvinnor som sjunger om stolthet. Jag älskar Sally - Lori var visserligen bara en kort förälskelse – men sen i somras har jag lyssnat på en ny kvinna. Hon heter Regina, är ryska men flyttade till New York när hon var liten. Hon har nästan inga kindben och allt som oftast rött läppstift på tänderna men det gör inget för hennes mun talar ändå bara sanningar och bryter upp med ett leende. Hon skriver lite halvknasigt ibland, och tappar bort toner då och då men det gör inget för man fattar att hon är en sån där upplyst person som levt med vidöppna ögon länge nog att lära andra.

Jag vet inte vart hon bor men om jag skulle leta efter henne skulle jag börja bland små fallfärdiga lila stugor, kanske vid en kolonilott, i Bronx. Där bor hon, bakom spetsgardiner och luktärter i terrakottakrukor och tittar ut. Hon börjar nog dagen med att sitta vid sitt piano, inget Steinberg förstås, men välstämt för hennes morbror är pianostämmare och fixar hennes gratis för några av hennes hembakade kakor och sojamjölk. Hon klinkar och sjunger på måfå och ibland blir det en låt, men oftast inte för hon är en sån som inte skriver ner texterna direkt utan grunnar på dom i några timmar och glömmer av hälften när det väl är dags.

Om man skulle knacka på skulle man komma direkt in i vardagsrummet där det skulle lukta av doftkrus och bortglömda temuggar med mögel på ytan. Jag skulle gissa på att hon har massa tända värmeljus på små glittriga tefat, men sen förstår jag att det inte alls skulle gå för hon skulle bara somna ifrån dem och vakna upp två timmar senare, panikslagen för att hon inte släckt dem.

Hoppas du fattar vad jag menar. / L