Varje gång jag ser Jennifer Aniston så känner jag samhörighet. Jag ser henne som nån form av massmedialt exempel på hur jävligt det kommer att bli när man som vanlig svenne måste gå omkring och vara glad och helt totalt fullkomligt blasé över THE BIG BREAK-UP. Det verkar vara en balansgång på en sytråd, antingen så verkar hon för glad och då tror alla att hon förtränger minnena på det sättet, eller så verkar hon för ledsen och alla tror att hon sörjer. Fan vad kämpigt det måste bli när alla tolkar in något i allt man gör. Speciellt när nån liten grinig tonåring i ett norpolsland långt bort tar sig tid att skriva om det.

Egentligen handlar det väl om rädsla för att vara uthängd. Och till vilken grad man skyddar sig själv för att undvika det.