måndag, augusti 21, 2006
"Tanten som grät" - Del I
”Tanten som grät”
En tant sitter i parken och gråter. Hennes ådriga händer, glatta som papper skyler hennes svullna ansikte. En kostymman på cykel susar förbi tanten, han vänder nyfiket på huvudet men han stannar inte.
Tanten gråter högt, hon är andfådd av det. Hon snorar och hulkar så axlarna skakar och gnyr som ett djur som suttit länge i en rävsax. Hon sitter på gräsmattan och inte på bänken som prydligt står två meter därifrån. I vanliga fall brukar hon sitta på bänken och läsa detektivromaner (där hjälten alltid är en äldre hjältinna med foträta skor) och äta banan. Men det verkar inte vara som vanligt för tanten längre.
Det måste ha hänt tanten något alldeles förskräckligt, för nu har gråten övergått i ett primitivt ylande. Kostymmannen är på väg åt hennes håll, han har vänt om och leder cykeln försiktigt mot henne. Tanten märker det inte, lika lite som hon märkte småbarnsmamman (som hade blommiga gummistövlar på sig för det är en blöt och fuktig dag) och den svartklädde, sminkade killen som försökte närma sig henne för nån timme sedan.
Kostymmannen har aldrig pratat med en gråtande tant förut, än mindre försökt trösta en, och när tanten handlöst slänger sig bakåt på gräsmattan och kurar ihop sig till en hulkande grå boll vet mannen inte alls vad han ska ta sig till.
Han ser sig nervöst omkring, men det finns ingen i närheten. Vid snabbköpet en bit bort går folk ut och in med ett pling i dörren och det står en gubbe i röd keps och käpp och slänger tomflaskor med ett krossande ljud i återvinningsstationen, men de verkar ha bestämt sig för att tanten inte alls sitter tio meter ifrån dem och skriker ut sin förtvivlan. Alla aktar sig noga för att titta åt hennes håll.
Mannen parkerar långsamt cykeln vid bänken och ställer sig framför tanten. Hon fortsätter yla och gråta och mannen blir lite orolig för det låter som om hon har svårt att få luft. Han harklar sig, men för tanten finns han inte. Med sin snälla godnattsageröst som han skulle ha använt till sin barn om han hade haft några säger han ”Ursäkta mig, behöver ni någon hjälp?”
Tanten ylar som om inget hänt, som om en vilt främmande man i kostym och pulsmätare runt handleden inte alls står mitt framför henne och försöker ta kontakt.
Mannen blir lite lättad. Tanten vill inte ha någon hjälp. Men han blir också lite irriterad, vanligtvis när han talar till folk brukar de blir stela och tala mycket artigt och välartikulerat. Han är faktiskt en viktig person.
Han undrar om han borde ringa en ambulans. Fast vad onödigt att slösa ambulanspersonalens tid på en ledsen tant, de jobbar med att rädda liv – inte med att trösta tanter.
Mannen tänker precis vända helt om, cykla hem och värma upp söndagsmiddagen från igår när tanten tystnar. Hon tittar på honom med våta röda ögon och mannen kan inte riktigt förklara varför men han sätter sig ner bredvid tanten på det våta gräset och lägger armen kring hennes tunna axlar. Han har inte gjort något så passionerat på åtminstone tio år.
Läs den kanske nagelbitsspännande fortsättningen på Tanten som grät som kommer att publiceras så fort författaren får tråkigt nästa gång!
¶ 18:40 
Vi här på Min Fantastiska Blogg är mycket stolta och ärligt talat helt PSYCHED över att kunna presentera en rykande färsk novell i (typ) fyra delar. Den är lämplig för alla åldrar, även om den kommer att bli blodig och sorglig och dessutom kommer en eller annan pundare antagligen att starta slagsmål. Vi ska inte säga som Lemony Snicket, att ni läsare genast bör stänga fönstret, dra ur modemsladden och aldrig närma er datorn igen för att berättelsen ni just ska läsa är så fruktansvärd. Berättelsen ni ska läsa kommer inte ändra era liv, inte heller kommer den att vinna Nobelpriset. Men däremot kommer den att göra er pirriga och glada, för det är antagligen en sån berättelse. Det är mycket möjligt att berättelsen kanske inte alls kommer att vara på det viset, utan istället en rå och osminkad skildring av två hemska livsöden som vävs in i varandra. Vi vet faktiskt inte än. Men vi vill att ni ska läsa första delen, hata eller älska den (det går bra att tycka den var helt medelmåttig). Författaren i fråga har vägrat att möta deadline därför har vi ingen möjlighet att avslöja datum för de andra delarnas publikation, men var säkra på att vi tjatar hål i öronen på författaren. Författaren säger själv att det är en såkallad "Busskursnovell", något man skriver på när man har tråkigt eller inget bättre för sig. Till exempel i en våt park i Mölndal när man väntar på att optikern ska öppna efter lunchstängt en mulen dag i slutet av augusti.
Min Fantastiska Blogg presenterar:
En s k Busskursnovell
En s k Busskursnovell
”Tanten som grät”
En tant sitter i parken och gråter. Hennes ådriga händer, glatta som papper skyler hennes svullna ansikte. En kostymman på cykel susar förbi tanten, han vänder nyfiket på huvudet men han stannar inte.
Tanten gråter högt, hon är andfådd av det. Hon snorar och hulkar så axlarna skakar och gnyr som ett djur som suttit länge i en rävsax. Hon sitter på gräsmattan och inte på bänken som prydligt står två meter därifrån. I vanliga fall brukar hon sitta på bänken och läsa detektivromaner (där hjälten alltid är en äldre hjältinna med foträta skor) och äta banan. Men det verkar inte vara som vanligt för tanten längre.
Det måste ha hänt tanten något alldeles förskräckligt, för nu har gråten övergått i ett primitivt ylande. Kostymmannen är på väg åt hennes håll, han har vänt om och leder cykeln försiktigt mot henne. Tanten märker det inte, lika lite som hon märkte småbarnsmamman (som hade blommiga gummistövlar på sig för det är en blöt och fuktig dag) och den svartklädde, sminkade killen som försökte närma sig henne för nån timme sedan.
Kostymmannen har aldrig pratat med en gråtande tant förut, än mindre försökt trösta en, och när tanten handlöst slänger sig bakåt på gräsmattan och kurar ihop sig till en hulkande grå boll vet mannen inte alls vad han ska ta sig till.
Han ser sig nervöst omkring, men det finns ingen i närheten. Vid snabbköpet en bit bort går folk ut och in med ett pling i dörren och det står en gubbe i röd keps och käpp och slänger tomflaskor med ett krossande ljud i återvinningsstationen, men de verkar ha bestämt sig för att tanten inte alls sitter tio meter ifrån dem och skriker ut sin förtvivlan. Alla aktar sig noga för att titta åt hennes håll.
Mannen parkerar långsamt cykeln vid bänken och ställer sig framför tanten. Hon fortsätter yla och gråta och mannen blir lite orolig för det låter som om hon har svårt att få luft. Han harklar sig, men för tanten finns han inte. Med sin snälla godnattsageröst som han skulle ha använt till sin barn om han hade haft några säger han ”Ursäkta mig, behöver ni någon hjälp?”
Tanten ylar som om inget hänt, som om en vilt främmande man i kostym och pulsmätare runt handleden inte alls står mitt framför henne och försöker ta kontakt.
Mannen blir lite lättad. Tanten vill inte ha någon hjälp. Men han blir också lite irriterad, vanligtvis när han talar till folk brukar de blir stela och tala mycket artigt och välartikulerat. Han är faktiskt en viktig person.
Han undrar om han borde ringa en ambulans. Fast vad onödigt att slösa ambulanspersonalens tid på en ledsen tant, de jobbar med att rädda liv – inte med att trösta tanter.
Mannen tänker precis vända helt om, cykla hem och värma upp söndagsmiddagen från igår när tanten tystnar. Hon tittar på honom med våta röda ögon och mannen kan inte riktigt förklara varför men han sätter sig ner bredvid tanten på det våta gräset och lägger armen kring hennes tunna axlar. Han har inte gjort något så passionerat på åtminstone tio år.
Läs den kanske nagelbitsspännande fortsättningen på Tanten som grät som kommer att publiceras så fort författaren får tråkigt nästa gång!
