tisdag, juli 18, 2006
jag och john <3
¶ 23:06
....
Det måste ha börjat med att jag såg Ordinay People på Pick of The Week på MTV nån slaskig morgon i sällskap med mina keso och avokadomackor. Det var jävligt länge sedan, och Ordinary People är egentligen ganska mainstream, ja John Legend är faktiskt ganska mainstream hela han, men från den stunden ville jag älska honom. Vi höll på med nånting i samhällskunskapen, och jag minns hur jag satt i ett medierum och lyssnade på Ordinary People om och om igen. I typ två dagar (var nåt projekt). Och jag slutade inte tycka om honom.
Men efter det hördes vi inte av ett tag, han släppte en kass låt (She Don't Have To Know) och vi såg inte eye to eye. Han ville inte längre. Sakta började han blekna.
Robin började gilla honom och Used To Love You dånade alltid sprakande ur hans mobil varenda rast. Jag fnös. Jag gillar inte Used To Love You. Vi diskuterade en bild på honom som varit med i GP på Medieproduktionen, och jag försvarade honom, trots att vi inte hörts på ett tag. (Bilden är jävligt, jävligt bra)
En dag var jag på Mölndals Bibliotek och lånade hem ett obscent antal skivor. Jag var inne i min Bright Eyes/Anna Ternheim period, men lyckades snubbla över Get Liftedalbumet (och Ed Harcourts Strangers, men det är en helt annan, lång historia) och blev påmind om våran flyktiga förälskelse. Jag la in den på datorn och började fullkomligt lyssna sönder albumet från och med spår 7 och framåt. Världens - ibland - bästa låtföljd är nämligen
Det måste ha börjat med att jag såg Ordinay People på Pick of The Week på MTV nån slaskig morgon i sällskap med mina keso och avokadomackor. Det var jävligt länge sedan, och Ordinary People är egentligen ganska mainstream, ja John Legend är faktiskt ganska mainstream hela han, men från den stunden ville jag älska honom. Vi höll på med nånting i samhällskunskapen, och jag minns hur jag satt i ett medierum och lyssnade på Ordinary People om och om igen. I typ två dagar (var nåt projekt). Och jag slutade inte tycka om honom.
Men efter det hördes vi inte av ett tag, han släppte en kass låt (She Don't Have To Know) och vi såg inte eye to eye. Han ville inte längre. Sakta började han blekna.
Robin började gilla honom och Used To Love You dånade alltid sprakande ur hans mobil varenda rast. Jag fnös. Jag gillar inte Used To Love You. Vi diskuterade en bild på honom som varit med i GP på Medieproduktionen, och jag försvarade honom, trots att vi inte hörts på ett tag. (Bilden är jävligt, jävligt bra)
En dag var jag på Mölndals Bibliotek och lånade hem ett obscent antal skivor. Jag var inne i min Bright Eyes/Anna Ternheim period, men lyckades snubbla över Get Liftedalbumet (och Ed Harcourts Strangers, men det är en helt annan, lång historia) och blev påmind om våran flyktiga förälskelse. Jag la in den på datorn och började fullkomligt lyssna sönder albumet från och med spår 7 och framåt. Världens - ibland - bästa låtföljd är nämligen
- Ordinary People
- Stay With You
- Let's Get Lifted Again
- So High
- Refuge (When It's Cold Outside)
- It Don't Have To Change
- Live It Up
Dom låtarna, i den ordningen funkar till ALLT. Dom är perfekta för att fixa sig till fest, till softarsöndagen med platt, nyduschat hår och www.perezhilton.com hela dagen, till halvmelankoliska kvällar efter jobbet då man vet att man ska upp och jobba lika mycket nästa dag (dvs McDonaldsangst) eller bara något chill att lyssna på medan man går igenom mammas garderob efter sjyssta 70-talskläder.
Jag skulle inte vilja påstå att vi är lovers. Men vi hånglar gärna några gånger i månaden.
¶ 23:06
