söndag, juli 23, 2006
Ååå bara jag läser det så får jag HEMSKA flashbacks
Jag är väldigt lyckligt lottad. Det finns så många i min ålder som mår så himla dåligt. Jag har haft turen att aldrig känna någon som har dött, jag har inte varit riktigt djupt deprimerad eller råkat ut för nån olycka eller övergrepp, som så många har gjort.
Ibland vill jag bara skaka om en del. Självklart har man all rätt i världen att vara nere och deppad eller reagera över något hemsk som hänt en. Men det känns som om hela vår generation har glömt allt som kommer efter. Vi har inte ens gått ur gymnasiet och ända känns allt som att det är slut. Vi har åtminstonde femtio år kvar att leva. På dom åren ska du uppleva så otroligt mycket, det känns som att det är alldeles för lätt att bli insnärjd i sig själv och glömma bort att även om allt känns piss just här, just nu finns det en hel uppsjö av möjligheter som behövs fångas, böcker som behövs skrivas, musik som måste lyssnas på, personer som måste mötas, folk som måste älskas, mat som måste smakas, dörrar behöver öppnas och platser som måste besökas. Livet är inte gymnasiet. Livet är inte all skit som pågår runt omkring en just nu.
Att vara ledsen är väl en del av att vara mänsklig. Jag tror att det gäller att känna varenda känsla så tydligt som det bara går och erkänna för sig själv att man är asledsen för att nån kompis är taskig, för att ens pojkvän inte har tid för en, att man inte har nån pojkvän och det suger eller kanske att man bara är ledsen utan nån anledning. Var det än är, kanske bara en kass dag, ingenting alls eller något särskilt så är borde man acceptera sina känslor för sig själv och agera ut det. (inte genom att utsätta sig själv för fysisk smärta) Inget blir bättre av att tryckas ner, särskilt inte förbjudna känslor som har tendensen att gro och bubbla långt ner i ens medvetande Man FÅR vara ledsen, det är okej att känna sig som en psykopat för att man gråter hela tiden när ingen ser, det är okej att vara melankolisk i en vecka i sträck, det är okej att tro att ingen älskar en - för i slutändan är den enda person du verkligen behöver dig själv och INGEN annan.
Ibland vill jag bara skaka om en del. Självklart har man all rätt i världen att vara nere och deppad eller reagera över något hemsk som hänt en. Men det känns som om hela vår generation har glömt allt som kommer efter. Vi har inte ens gått ur gymnasiet och ända känns allt som att det är slut. Vi har åtminstonde femtio år kvar att leva. På dom åren ska du uppleva så otroligt mycket, det känns som att det är alldeles för lätt att bli insnärjd i sig själv och glömma bort att även om allt känns piss just här, just nu finns det en hel uppsjö av möjligheter som behövs fångas, böcker som behövs skrivas, musik som måste lyssnas på, personer som måste mötas, folk som måste älskas, mat som måste smakas, dörrar behöver öppnas och platser som måste besökas. Livet är inte gymnasiet. Livet är inte all skit som pågår runt omkring en just nu.
Att vara ledsen är väl en del av att vara mänsklig. Jag tror att det gäller att känna varenda känsla så tydligt som det bara går och erkänna för sig själv att man är asledsen för att nån kompis är taskig, för att ens pojkvän inte har tid för en, att man inte har nån pojkvän och det suger eller kanske att man bara är ledsen utan nån anledning. Var det än är, kanske bara en kass dag, ingenting alls eller något särskilt så är borde man acceptera sina känslor för sig själv och agera ut det. (inte genom att utsätta sig själv för fysisk smärta) Inget blir bättre av att tryckas ner, särskilt inte förbjudna känslor som har tendensen att gro och bubbla långt ner i ens medvetande Man FÅR vara ledsen, det är okej att känna sig som en psykopat för att man gråter hela tiden när ingen ser, det är okej att vara melankolisk i en vecka i sträck, det är okej att tro att ingen älskar en - för i slutändan är den enda person du verkligen behöver dig själv och INGEN annan.
Linda 17 år filosoferar kring sitt eget - men kanske främst vänner och bekantas - mentala tillstånd i sin lunardagbok 25 maj-05
¶ 01:04
