måndag, juni 19, 2006
Att ta studenten är som att bli förälskad
Jag tror jag börjar komma över det här litegranna nu. Hela studentengrejen.
Det är inte det att jag varit deprimerad och livrädd och velat tillbaka till skolan, utan jag har mera känt en oidentifierbar rädsla för saker. För småsaker. Kanske missar jag tåget till jobbet, kanske försover jag mig, kanske kommer jag börja må dåligt inne i stan. Det har varit bra för mig att känna så, att kanalisera all den ångest som kommer med brytning från något stort till rädsla för något annat. Övergången från student till icke-student har smugit sig på och satt sig i bakhuvudet och inte manifesterat sig i något psykbryt.
Klart jag inte har fattat. När gör man det liksom? Det är som när man blir förälskad i någon och det inte funkar och man måste måste måste glömma personen. En dag går man bara hem från bussen och förlöser sig själv, inser att "shit jag är inte kär i honom längre."
I höst. När min syrra och Fille börjar igen. Då kommer det kännas.
Det jag är mest rädd för nu är enformigheten. The one thing jag har kämpat emot hela mitt liv rusar mot mig i hundratio och gör ingen ansats till att sakta ner. Kollisionen är oundviklig, men nödvändig.
¶ 00:21 Det är inte det att jag varit deprimerad och livrädd och velat tillbaka till skolan, utan jag har mera känt en oidentifierbar rädsla för saker. För småsaker. Kanske missar jag tåget till jobbet, kanske försover jag mig, kanske kommer jag börja må dåligt inne i stan. Det har varit bra för mig att känna så, att kanalisera all den ångest som kommer med brytning från något stort till rädsla för något annat. Övergången från student till icke-student har smugit sig på och satt sig i bakhuvudet och inte manifesterat sig i något psykbryt.
Klart jag inte har fattat. När gör man det liksom? Det är som när man blir förälskad i någon och det inte funkar och man måste måste måste glömma personen. En dag går man bara hem från bussen och förlöser sig själv, inser att "shit jag är inte kär i honom längre."
I höst. När min syrra och Fille börjar igen. Då kommer det kännas.
Det jag är mest rädd för nu är enformigheten. The one thing jag har kämpat emot hela mitt liv rusar mot mig i hundratio och gör ingen ansats till att sakta ner. Kollisionen är oundviklig, men nödvändig.
