tisdag, maj 23, 2006
I gränslandet
Inte frisk än. Åkte iväg till Lush för personalmöte och repetition på det vi lärde oss i Sthlm. (dvs viktigt för mig att veta då jag blev sjuk och kunde inte vara med halva utbildningsdagen) Kände mig inte alls okej flera timmar innan, men tänkte att jag åker med bussen och ser om jag orkar.
Men det är så läskigt att känna att ojdå så här brukar jag känna mig innan jag börjar känna mig svimfärdig. Och sedan sakta känna hur man glider in i det där gränslandet då fötterna börjar domna och ljuden sakta filtreras ut. Fattade mod i Mölndal och sa till mig själv att jag kunde ju fortsätta åka till Krokslätt i alla fall, och vid Lana hoppade jag av. Det gick inte. Pappa hade varit på styrelsemöte på Järntorget så han kunde komma och hämta mig. Som tur var.
Det känns lite pissigt det här. För jag blir aldrig sjuk. Jag är världens största hypokondriker, men det är ytterst sällan jag blir något mer än förkyld. Jag har inte kräkts sen jag var sju år och hade öroninflammation. Försöker fundera ut vad det är för virus som orsakar svimningskänsla och sporadiskt illamående. Det som stör mig allra mest är att jag bara känner av det när jag ska göra något "ansträngande" (aka lämna huset). Typ åka buss eller bil eller gå ut med hunden.
Ska fortsätta med vad som nog kommer att bli dagens höjdpunkt, En Geishas Memoarer. Har hunnit se halva, men den verkar vara en riktigt, riktigt vacker film.
¶ 19:06 
Inte frisk än. Åkte iväg till Lush för personalmöte och repetition på det vi lärde oss i Sthlm. (dvs viktigt för mig att veta då jag blev sjuk och kunde inte vara med halva utbildningsdagen) Kände mig inte alls okej flera timmar innan, men tänkte att jag åker med bussen och ser om jag orkar. Men det är så läskigt att känna att ojdå så här brukar jag känna mig innan jag börjar känna mig svimfärdig. Och sedan sakta känna hur man glider in i det där gränslandet då fötterna börjar domna och ljuden sakta filtreras ut. Fattade mod i Mölndal och sa till mig själv att jag kunde ju fortsätta åka till Krokslätt i alla fall, och vid Lana hoppade jag av. Det gick inte. Pappa hade varit på styrelsemöte på Järntorget så han kunde komma och hämta mig. Som tur var.
Det känns lite pissigt det här. För jag blir aldrig sjuk. Jag är världens största hypokondriker, men det är ytterst sällan jag blir något mer än förkyld. Jag har inte kräkts sen jag var sju år och hade öroninflammation. Försöker fundera ut vad det är för virus som orsakar svimningskänsla och sporadiskt illamående. Det som stör mig allra mest är att jag bara känner av det när jag ska göra något "ansträngande" (aka lämna huset). Typ åka buss eller bil eller gå ut med hunden.
Ska fortsätta med vad som nog kommer att bli dagens höjdpunkt, En Geishas Memoarer. Har hunnit se halva, men den verkar vara en riktigt, riktigt vacker film.
