jag är jävla tönt part #1 Jag vet inte varför blogger hatar mig, men jag har inte kunnat ladda upp bilder sen igår. Så det är därför det inte finns några godingar från helgen. Alas.


Varför har ingen sagt till mig att da Vincikoden är skitbra? Varför har ingen slått mig i huvudet alla gånger jag rantat över den och sagt att jag inte hade velat synas tillsammans med den inom en tre meters radie? Får väl erkänna att jag fortfarande känner mig hopplöst mainstream när jag sitter på bussen och riktiktgt s l u k a r den, men då shufflar jag bara på Affirmation och njuter av känslan av att vara grå, trist och svensk. Men mitt Ann-Charlotteskadade sinne stör sig ändå av en kapitäl för mycket och en särskrivning. Ett konststycke av förlaget ändå, att klara av det på bara tre (det borde vara två) ord?


Och jag lyssnar fortfarande på Walk the Line. Uteslutande. Jag har lyssnat på Cocaine Blues ungefär 20 gånger idag. Utan att överdriva.


Tjaa klockan är kvart över nio. Och allt jag kan tänka mig att göra är att sätta på Björk, skriva en rad i dagboken och sen kasta mig över da Vincikoden. Jag är ledsen men jag är en jävla tönt. Jag är en sån där som bara längtar efter förlåtande svala lakan och ett glas kallt vatten mitt under utekvällen. Åtminstone mysbyxorna och en sjysst film. (= allt som oftast Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain som den så fint heter på orginalspråket) Jag kommer äga så kraftigt om jag blir förälder. Jag och Matsson. Hon står för långkalsongerna och jag för komforten.  ¶ 21:07